Gick förbi en av grannarnas hus och upptäckte en liten bil. En röd precis som min första alldeles egna av märket Fiat. Jag köpte den begagnat (årsmodell 77 så den var minst 10 år) för 3000 kr. Ingen skönhet och det var inte mycket som fungerade. Motorhuven var svart (!?), bromsarna utslitna och klädseln trist men trots det kom jag att älska mitt högst personliga fordon.
Detta var långt innan mannen kom in i mitt liv (han hade ALDRIG köpt bilen) och den som hjälpte mig då var en tidigare pojkvän tillika brandbilskonstruktör. Hela bilen lackades om i just brandbilsrött och jag fick lära mig meka. Bytte klädsel (själv) och senare motor (bland annat) med hjälp av Xet.
Min Fiat vägde 800 kg och jag älskade den! Körde till Stockholm när jag hade dansklass (balett) och t o r Göteborg med kompisar. En plan var att bila i Skottland men den sprack på grund av vänstertrafik samt att min kompis inte hade körkort.
Min brandbilsröda Fiat, vilka minnen! I slutet regnade det in?! Hela bilen skallrade och jag fick sätta stereon på högsta volym för att överrösta motorljudet när jag körde på motorväg. Bromsarna tog först när jag nästan tryckt dem hela vägen ner i golvet. och krocksäker? Absolut inte.
När jag träffade mannen sålde jag bilen (fick mer för den än jag gett), behövde den inte längre. Cykel fungerade alldeles utmärkt och skulle vi någonstans så hade han en ny vit Mazda som aldrig strulade.
Ändå coolt att grannen har en liten, gammal och röd bil på sin gård, det gav mig glada och positiva flashbacks. Har tyvärr inga foton just idag att visa på min gamla kärlek ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar