Jag har landat i det där tillståndet där inget växer utom tvivel, ett ställe du snabbt vill ta dig från och stänga dörren så fort det bara går. Helst låsa och kasta bort nyckeln.
Att titta på sig själv är bra, det kan medföra positiv utveckling men att hamna under tvivelhatten är sällan produktivt.
Mannen stöttar på bästa sätt och säger att jag gör alla rätt, att inget är mitt "fel" och att det kommer att vända. Jag vet att orden är sanna MEN ändå står jag kvar med kladdig lera hela vägen upp till knäna ... dumt eftersom det blir svårt att röra sig!
Tycker inte synt om mig själv. Är inget offer för situationen. Min känsla är mer den att jag hoppar utan fallskärm, letar efter ett sammanhang, en plats där jag hör hemma men så ändras förutsättningarna om och om igen. Lite vilsen. Är jag på rätt eller fel plats?
Intuitionen säger RÄTT men så slås jag i huvudet av verkligheten och då tittar tvivlet in. Skapar oreda. Finns ingen annan än jag själv som kan göra något åt detta, det är mitt ansvar att hitta tillbaka till ljuset. Till lusten och glädjen. Kreativiteten.
Kanske smiter tvivlet ut genom dörren helt själv, nu när jag lagt korten på bordet? Brukar aldrig stanna speciellt länge (några timmar, en dag). Så tack och hej! Vi är färdiga med varandra (för denna gång).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar