När jag var tonåring åkte vi ibland vattenskidor på sommaren tillsammans med kusiner. Vår egen båt var varken tillräckligt stor eller hade den motorstyrka som krävdes så vi väntade in de tillfällen som gavs.
Som yngre hade vi testat garderobsdörr. Antar att det var pappas påhitt? Vi stod på knä på någon gammal dörr som kasserats och jublade åt farten och vattnet som skvätte, gick väl så där lagom i slow motion, motorn hade 10 hästkrafter men vi var lyckliga.
Morbror bytte upp sin båt och så köpte de vattenskidor. Jag lärde mig starta från vattnet, gick inte att starta från deras brygga då vattnet var alldeles för lågt. Någon stjärna var jag inte men det spelade inte mig någon roll.
Den episod jag ska berätta om inträffade när jag var sjutton. Vi hängde ute på landet och sommarjobbade inne i stan, på kvällarna denna varma somrar umgicks vi med kompisar som hade sina lantställen bredvid. Denna kväll fick vi lust att åka vattenskidor. Killen som ägde båten hade större motor än jag var van vid. Alla startade från brygga.
När det blev min tur så gick det mindre bra. Tekniken fanns inte där, jag visste inte riktigt hur jag skulle göra? De andra instruerade mig snällt och jag provade igen. Denna gång kom jag upp, åkte tio meter men något hände?
Jag kände hur pinnen slog horisontalt mot låren, var på jag föll som en fura med huvudet först rakt fram, nästan som att jag gjort en volt. Frustande kom jag upp, gapskrattade ... min flopp måste ha sett hejdlöst rolig ut. De andra skrattade också. Jag avböjde fler försök att ta mig upp på vattenskidorna. Mina lår var röda och det sved ordentligt om dem.
Nästa morgon när jag skulle cykla in till stan upptäckte jag att de röda ömma låren hade ändrat färg, de var nu blålila! Jag drog på mig shorts och linne och gav mig av till Handelsträdgården där jag arbetade. Den dagen undrade folk vad jag gjort?
"Har du målat?"
"Nej, jag har vurpat på vattenskidor ..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar