Okey för någon - absolut inte för en annan

Under en tidigare period i livet och med andra katter i huset såg tillvaron något annorlunda ut. Då fanns Ravelli och Tiger. Idag kommer bloggen att handla om hanen, han som var min själsfrände. Tiger hade redan då hunnit bli en äldre katt, 13 år och förlorade sin hörsel mer och mer. 

När jag läser mitt gamla inlägg så blir det än en gång tydligt vad tillit tillför i en relation. Stanley och Audrey skulle aldrig tillåta koppel, inte heller att bli upplockade, hållna och/eller burna men å andra sidan så har de heller aldrig fått lära sig ... 

Alla våra tidigare katter har varit nära oss både fysiskt och mentalt, de växte upp med och hos oss. Vi formade varandra.

Idag bjuder jag på ett inlägg från den 13e april 2016:

"Tänk att Tiger har ADHD ..."

Nya tider, nya mål och nya upplevelser, detta gäller även vår stora hankatt Tiger. Han har under en månad om inte mer, varit frustrerad och missnöjd över att bo i lägenhet. Hans frihet är berövad sedan länge och hans längtan efter äventyr stor.

Hemma visar det sig i att han jamar extremt mycket. Vi har en snackande hankatt och ju äldre han blir desto mer kommunicerar han verbalt. Otydlighet är inte Tigers grej, det är svårt att missta sig på vad han vill:

• Husse min älsklingsboll är försvunnen, hitta den åt mig!
• Öppna balkongdörren!
• Jag ska INTE smita upp på taket ...
• Öppna till trapphuset då om jag inte får gå ut på balkongen.
• Snälla ... jag ska bara sitta i fönstret.
• MAT! Du skulle serverat frukost för länge sen.
• Lek med mig husse.
• Klia mig på magen matte.
• Någon har stängt badrumsdörren, säkert lillhusse. Jag måste på lådan nu!

Männen i mitt liv, mannen och yngre sonen, blir emellanåt irriterade på allt jamande. Jag säger då: "Tänk att Tiger har ADHD" 

Det hjälper inte att bli arg eller stänga en dörr, killen behöver uppmärksamhet. Det händer att jag säger att vi ska gå ut, med koppel och härom kvällen var det dags. Tiger var sur och frustrerad, ställde sig framför de dörrar som går ut. Jag hämtar kopplet och ser direkt hur han gör sig redo att smita. "Nej du, nu ska vi ut", säger jag och klämmer fast honom mellan låren. Koppel på och in under min kofta. Så lämnar vi hemmet och går nedför de 66 trappstegen och ut genom entréporten. 

Tiger är med, avslappnad vrider han huvudet och kollar. Jag går över gatan till gräset och alla små sippor. "Vill du lukta på blommorna?", undrar jag och sätter mig på huk. Tiger hoppar ur koftan, det är första gången han gör det av sig själv. Så ser jag grannen med dvärgtaxen och ropar. De ska ut på promenad men vänder och kommer fram. Tiger sätter sig ned på asfalten och låter Roxan närma sig. Den lilla taxen är både nyfiken och lite rädd. Det är helt tyst och djuren nosar på varandra. Så undrar grannen om vi ska med på promenad? Tiger rör sig inte ur fläcken. "Kanske en annan dag?", säger jag och tänker att min katt har ett helt annat lugn över sig denna kväll. 

Vi möter granne nummer två, hon ska hem och nu tycker Tiger att det är dags att gå in genom porten så han hänger på, bara det att det är fel trapphus. Så vi går vidare ut på innergården och Tiger sätter sig ned för att lyssna in fåglarna. När han sen inte väljer att gå till vår port lyfter jag upp honom och knackar på fönstret hos ytterligare en granne på bottenplan. De sitter i köket och äter middag. Paret öppnar fönstret och hälsar på Tiger som tänker kliva in. Grannarna säger att han är välkommen men jag som vill träna säger att vi behöver gå hem.

När jag öppnar vår port och Tiger går över tröskeln så släpper jag kopplet. Han springer uppför halva trappan, väntar in mig. Jag tar av kopplet och han springer vidare, emellanåt stannar han och kollar så att jag är med. Jag låser upp vår dörr och så ska Tiger berätta för alla som vill eller inte vill höra vad han precis har upplevt.