torsdag 21 april 2022

... jag minns hur det var ...

Idag eller rättare sagt ikväll ska jag vara barnvakt, något som känns som en evighet sedan men samtidigt en uppgift som sitter i ryggmärgen. En träning inför framtiden, den som inte är inom räckhåll just nu men som förhoppningsvis dyker upp om ett par år?

Den lilla grabben är mitt äldsta syskonbarns son och pappan mitt första fadderbarn. När syrran väntade barn och senare blev mamma så kändes det konstigt, borde inte jag som storasyster vara den som stadgade mig först? Hennes son blev på ett sätt även min, (i alla fall en liten del, i mitt huvud) rent känslomässigt. Jag älskade att vara med honom och fylldes med värme när han senare döpte sin babydocka till Mia (den han fick när syrran väntade son nummer två.

Så träffade jag mannen och vi fick två egna grabbar. Vad vi upptäckte var hur svårt det var med barnvakt då alla de naturliga fanns på andra ställen i Sverige, vi fick helt enkelt klara oss själva.

Så när min systerson messade och frågade om jag möjligtvis har tid att vara barnvakt så visste hela min kropp att det enbart fanns ett svar: ja. De sitter i samma sits som vi med föräldrar och syskon på annat håll. Kan jag underlätta så gör jag det gärna, för jag minns hur det var ...

Dessutom kommer undertecknad att må bra av uppgiften, för att glädja någon annan är bland det finsate som finns. Nya minnen skapas och jag får möjlighet att bygga en egen relation med en alldeles underbar liten grabb. Ser fram emot eftermiddag/kväll.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar