Jag är ingen bra husmor (som om det skulle vara något nytt). Vårt hem förfaller och jag tittar på, blir inte ens stressad. Vad är det för fel på mig?
Emellanåt tänker jag att något saknas, den där viljan och önskan om att hemmet ska vara tipp topp. Eller, förresten kanske är det inte så dumt ändå? Jag håller snyggt på ytan och fuskar lagom mycket för att helhetsbilden ska vara okey.
Varför stressa livet ur sig för lite städning?
Been there, Done that. Usch ...
När kidsen var små (eller om vi bara hade astronauten?) så "tvingade" jag mannen och mig själv att städa på helgen ... för det var då vi hade tid. Stresspåslag, irritation och sen ett rent hus. Var det bättre?
Nä. Det var inte alltid bättre förr. Inte för oss, inte för mig.
Stress är något jag vill ha så lite av i mitt liv som det bara är möjligt så dammtussarna har blivit en del av vår vardag. Med jämna mellanrum försvinner de in i den väsnande dammsugaren, (vid de tillfällen då jag eller mannen får lust att snygga till) annars så nickar vi åt varandra.
"Jasså, du är fortfarande kvar?!"
"Ja, så klart, vad trodde du? Ligger bra här. Kanske ska boa in mig riktigt ordentligt"
Har förlikat mig med tanken att det finns betydligt bättre och kompetentare husmödrar än jag. Kan i alla fall glädjas åt att vi INTE lever i ett rent helvete.
Vilken oerhörd tur för mig att mannen (han är bäst!) numera axlar städningen av vårt hem, framför allt dammsugningen. Jag hjälper till när han ber mig eller om undertecknad får feeling och lust att snygga till. Så lyckost mig!
Puss & kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar