Igår sa jag farväl till den granne som kämpat mot cancer i över ett år och det blev en dag att minnas. Hur svårt det än är att faktiskt förstå att "hon" är borta, aldrig kommer att kliva ut ur sitt hus igen för att ta en långpromenad med hunden eller sköta om sin trädgård så är det ett faktum, sjukdomen besegrade henne.
Jag är tacksam över att bli inbjuden och att få närvara i en borglig minnesstund i ett kapell. Till tonerna av Bruce Springsteen och Bob Dylan rann mina tårar. Allt var småskaligt men oerhört vackert och personligt. Sönerna med sina familjer, de närmaste vännerna, släkt och så vi, grannarna på var sida om Mimmis hus.
Att få lära känna en människa utifrån andras berättelser är häftigt, som att gå på upptäcksfärd och vända på nya stenar.
Att sen välja bästa bordet och sitta bland de coolaste kvinnor, de närmaste vännerna, få gapskratta mitt i sorg och hinna tänka: kommer jag aldrig att träffa dessa härliga människor igen?
Nya bekantskaper kan ibland kännas som vänner du vill hålla kvar, behålla för att de är just de personer som de är ... Troligtvis var detta den enda gången våra vägar möttes men oj så kul vi hade!
Att gapskratta på en minnesstund, är det okey? Absolut om du frågar mig, det är livet, högt och lågt. Tid för tårar och för skratt. Tid att lyssna och att dela. Tid att mötas.
Är såå glad att jag följde min magkänsla och närvarade, för min egen skull, Mimmis söner och hennes vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar