Varje morgon yogar jag hemma och varje dag har jag sällskap, inte av katterna (eller det har jag men det var inte dem jag syftade på) utan målare utanför våra fönster.
Tidigare drog mannen ned rullgardinerna, tyckte antagligen att publik var onödig. Själv bryr jag mig inte, är i min egen bubbla.
Nu är det så att männen på ställningarna utanför knappast märker att jag är i rummet. De har spänt plast över fönstren och det enda som syns är siluetter. Kanske vet de att jag är på insidan, kanske inte?
Även om jag är i min egen värld så kan jag höra deras skrapande och målande, emellanåt även deras röster.
Vad som fascinerar mig är att de alltid är utanför våra fönster direkt på morgonen (när jag yogar) inte senare under dagen ... slump? Kanske? Vill de kolla in min svartvita siluett så var så god, jag bjussar på den.
Hej svejs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar