Den som väntar på något gott, väntar ibland onödigt länge!
I alla fall när det gäller nära vänner och vänskap. Hur kan det vara så att livet bara fortgår och jag tillåter mig att pausa några av de människor som står mig nära??? Tänker att de finns kvar för att vår grund är så stadig ...
Visst har mitt/vårt liv inte alls varit sig likt det senaste året och mycket har skalats av, periodvis ur ren överlevnadsaspekt men NU ljusnar det och mörkret lättar.
Så vad väntar jag på? Ingenting.
Emellanåt kan livspussel vara svåra att få ihop, hitta tider då alla alternativt några kan, kanske på grund av arbetstider, familj eller annat som "stör"? Men skam den som ger sig, finns viljan så går allt!
Äntligen, äntligen fick jag möjlighet att äta lunch med en för mig väldigt kär vän. Kort sammanfattat kan vi enkelt säga att det var ett kärt möte.
Den komprimerade tiden gör att fokuseringen blir desto starkare, precis som närvaron. Känslan att vilja få ut så mycket som möjligt, hinna uppdatera och blicka framåt, allt i ett. Och än en gång lova att träffas snart igen, för att vi båda mår bra av det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar