Fastnade i mina egna gamla blogginlägg från hösten 2018, den tid som jag kallat livet.nu och som för mig och mannen var turbulent. Då kämpade vi tillsammans samt var och en för sig. Månader som tyngdes av mörker men som samtidigt stärkte oss.
Det var med tårar i ögonen jag avslutade läsningen. Så mycket smärta men ändå oerhört med kärlek. Det finns något vackert i eländet och jag frågar mig själv om det kanske vore en bra idé att lyfta upp och väcka liv i mina texter?
Alla blogginlägg, de stycken som är relevanta, orden och känslorna som berörde och fortfarande berör?Ska jag samla dessa någon annanstans? Bearbeta texten till ett bokmanus? Kanske? Vet inte.
Om inte så för min egen skull, mannens och familjens. Allt är en del av vår gemensamma historia och något som jag tror att grabbarna längre fram kan uppskatta att ha kvar.
Låter tankarna vila. Sover på saken och sen får jag se vad magkänslan viskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar