För fem år sedan levde Tiger och Ravelli med oss och under ett antal år bodde vi mitt inne i stan, i en vindsvåning högst upp i ett gammalt hus från slutet av 1800-talet. Våra tidigare katter vilka föddes och växte upp på landet var aldrig helt övertygade om att vi gjorde rätt när vi flyttade, speciellt inte Tiger. Här kommer ett blogginlägg från oktober 2015:
En natt i skräck
"Hej, det är jag Tiger igen. Matte säger att jag kommer att hamna i hennes blogg så det är lika bra att jag hinner först så att ni får min berättelse"
Som ni vet så vill jag hem, till landet. Det är onormalt för en katt att leva inomhus när den föddes med så stor frihet som jag och mamma gjorde.
För någon dag sen satt jag i fönstret och såg hur en man sågade ned hela syrenhäcken och den stora tujan. Samma dag kom en lastbil med en stor grön låda, den dumpades på grusgången. "Verkar spännande det där", tänkte jag.
Matte förstår att jag blir rastlös så på sista tiden (efter det att jag blev portad från balkongen) har vi undersökt trapphuset. Familjen kollar först så att alla dörrar är stängda sen är det fritt fram för oss.
Jag vet vem som bor på vilken våning och bakom varje dörr. Längst ned har vi den snälla damen med hunden som skäller. En våning upp bor alla barnen med sina föräldrar. Utanför deras dörr kan jag hitta bollar. Ytterligare en våning upp bor ett äldre par, de gör inte mycket väsen av sig och högst upp bor vi.
Igår kväll fick vi gå ut. Lillhusse lämnade trapphuset genom en av de yttre dörrarna längst ned. Jag smög efter honom på lagom avstånd, för just precis igår kände jag att NU är det dags för äventyr. Mamma hängde på och kan ni förstå ... någon hade glömt att stänga porten efter sig! Vi smet ut.
Det var mörkt och alldeles tyst. Människorna höll sig inne. Mitt på innergården låg berget av grenar. Människorna hade haft städdag men inte städat bort allt. Så nu fanns spännande lukter av skog och trädgård. Jag kröp längst in under grenarna och njöt. Mamma gick runt och nosade lite.
Efter en stund kom lillhusse hem med en kompis. De gick in genom porten och stängde den. Men hallå!!! Hur skulle vi nu komma in igen? Det var mamma som berättade för mig. Jag försökte buffa upp porten med nosen men den rörde sig inte en millimeter.
Faktiskt är det läskigt att vara ute själva när det finns ljud som vi inte förstår. Jag kröp tillbaka längst in i bladverket och tänkte på min gamla skog. Av alla ställen så var detta det minst skrämmande.
Portar öppnades och stängdes och efter en evighet hörde jag lillhusses röst. Mamma försvann. Jag vågade mig inte fram. Vem hade tagit mamma ifrån mig?
Så hörde jag matte eller jag vet inte om det var matte? Rösten var spröd och hes på samma gång. Om jag vetat att det varit matte så hade jag kanske vågat kolla men jag valde att ligga kvar.
Det blev ett väldigt springande i dörrarna och det gjorde mig rädd. Vad var det som hände? Sen blev natten tyst ... bara en massa otäcka ljud. Jag gjorde mig så liten som möjligt och visste att så länge jag stannade kvar inuti mitt gömställe så var jag trygg.
Det blev en natt i skräck. Jag var hungrig och vågade enbart sova med ett öga slutet.
Så ljusnade det. Långt borta hörde jag välkända röster men jag vågade inte chansa och krypa fram. Husse och mattes röster försvann och istället hörde jag bilar på andra sidan planket. Bäst att stanna kvar.
Men helt plötsligt lyfter någon på taket till mitt gömställe. En ung man som jag aldrig sett tidigare stirrade på mig och jag rusade iväg. Kröp längst in under en buske och blev osynlig igen.
Människor kom och gick på gården och ibland trodde jag att jag hörde mattes röst men nu var jag så stressad att jag inte vågade lita på mina egna sinnen. Helt oväntat rörde någon i rabatten intill och jag fick panik. Jag sprang. Kanske var det mattes röst, kanske var det inte? Jag rusade blint rakt fram och kröp in i en annan rabatt.
Matte kom. Hon hade mat och en av mina bollar med sig. Först satt hon på huk en bit ifrån mig och sa mitt namn. Jag vågade inte tro att det verkligen var hon. Så kom hon närmare och ställe matskålen mellan oss. Jag låg kvar, blixtstilla. Matte kröp en meter närmare och sen smekte hon mig över ryggen.
Jag lät henne lyfta upp mig. Hårt, hårt kramade hon mig och jag kände hur min päls blev blöt av hennes tårar. Matte tog bollen och maten och så gick hon in genom vår port till trapphuset. Jag visade att jag ville gå själv och när porten var stängd så satte hon ned mig.
Jag sprang alla 66 trappsteg upp. När matte kom satt jag snällt vid vår dörr och väntade. Nu räcker det med äventyr för mig på ett tag. Jag är hungrig och trött, istället ska jag låta matte klia min mage hela dagen.
Vi hörs kanske en annan dag!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar