Originell och höstig herrmiddag

Alla Helgona helg och tillika Halloween, olika dagar men ändå samma veckoslut. I texten under så kanske du får inspiration ... eller inte?

Återkommer igen till en av de roligaste och mest originella böcker vi har i vår bokhylla. Den lockar till skratt, höjda ögonbryn, några huvudskakningar och sneda leenden. Om det är en sak denna bok INTE är så är det PK. 

Idag känner jag många män och pojkar som är skickliga i köket, trots eller kanske tack vare det måste jag dela med mig av ytterligare ett kapitel ur 

100 bjudningar/Husmoderns presentbok 1934:

En herrmiddag

På en herrmiddag bjuds i vanliga fall samma rätter som på vanliga middagar.

Värden har de två förnämsta gästerna på var sin sida.

Här är receptet för en originell herrmiddag.

En herrmiddag behöver inte vara tråkig, stel och hjälplös,

tvärtom de yttre arrangemangerna kunna redan ifrån första början ange stämningen och frånvaron av feminin omvårdnad.

Jag har en gift vän som hårdnackat nekar att gå på middag i ett hus där det inte finns husmor. Han påstår att vi karlar inte kan tänka ut och genomföra en middag utan kvinnlig hjälp.

För att övertyga honom och vinna hans sympatis Davis Cup, slogo vi trenne andra ungkarlar oss ihop och arrangerade en middag som ingen kvinnlig hand rört vid.  

Det retade oss att vår inbitne vän absolut ville ha ett feminint inslag i utfordringen

och i ren desperation rådde jag den av vännerna, som bestod hus och hem till vår fest,

att utfärda inbjudningen i en fingerad systers namn.

Sedan gällde det att få tag i en lämplig syster. Henne fann jag i skyltfönstret hos en känd modefirma, med lite övertalning och så kallad charm lyckades det mig att få låna fönstrets skönaste vaxdocka med hår och djupt urringad baddräkt.

En själsfrånvarande stadsbudsherre kom hem med den sköna, insvept i mjuka skynken och vi satte henne ögonblickligen i själva entrén till salongen och värdinneskapet för middagen var avklarat. Nu hade vi en "syster" som ålade sig som en orm och hade plastik ända ut i naglarna och ett evigt soligt leende och vindrufs.

Den mest konstnärliga av oss fick dekorera bordet och de andra två laga maten och servera. Vi hade bjudit in tre gäster, alla mer eller mindre kräsna.

Det var på höstsidan och torget fullt med lockande villebråd, vi fastnade för fem sjöfåglar, var av tre voro måsar och med dessa vilda djur som huvudrätt

gingo vi att bereda ett gästabud.

(Måsarna oroade oss mest, men den av oss, som hållit i gevär och legat ute i havsbandet,  påstod med bestämdhet att måsen var ätbar. Vi trodde honom och repade dun så att köket såg ut som en fjäderrensningsfabrik ... )

Den så konstnärligt funtade av mina vänner hade bestämt  vad vi skulle servera maten på för servis och delvis lånat ihop den, han fick också stå för dukningen som syntes vår skeptiske vän en aning originell. Kring ett runt salsbord hade han ställt bekväma stolar och takkronan var upphissad så långt under taket att vi inte tänkte på den, dold som den delvis var av höstgrönt och röda blad. I mitten av bordet hade han ställt en gammal tobaksburk, som i vanliga fall stod på spiselkranten och i denna hade han i mossa stuckit ned lilas astrar, rostgula dahlier och vita kritpipor.

Varför vete gudarna men effekten var bra och jag förmodar att det var den verkliga orsaken.

Under varje tallrik låg en rödgulrosig snusnäsduk och de blåa undertallrikarna gjorde sig ypperligt. Servetterna voro av samma ändamålsmässiga sort, omknutna med blåa bomullsband i en rosett. Mellan näsdukarna låg ett lager av finhackat enris

och ibland dem själva blomhuvudet av lilas höstastrar, den småblommiga sorten.

Fyra tennstakar med hemstöpta ljus utgjorde den enda belysningen och vi män togo oss utmärkt bra ut i denna fladdrande dager, men värdinnan - vaxdockan föreföll alltför raffinerad och leende och dekolterad för denna, trots allt, maskulina middag.

                                                             Sven Stål