Vår Stanley är den snällaste som finns, framför allt gentemot sin kompis och vapendragare Audrey. Han backar ofta och låter henne få sin vilja igenom och verkar inte lida av sitt val. Ungefär som en förälder som avstår sin del till förmån för barnet.
Det finns dock tillfällen där S inte viker ner sig. Mat (och kel men denna blogg handlar om sånt som går att stoppa i munnen). Här är rollerna ombytta och lilla damen delar med sig om kompisen så önskar. Eftersom hon gör av med mer energi än S så händer det att vi sätter oss mellan katterna. Stanley äter på sitt fat i köket och Audrey vill ha sin portion serverad under matbordet.
Som du säkert räknat ut så är vår hane snabbare. Han är väl medveten om de regler som finns och väntar stilla vid sitt fat. Om det tar för lång tid eller om han inte blivit mätt så smyger han tyst och stilla iväg, bort mot As tallrik.
Ifall vi inte är på plats så sätter han sig bredvid och Audrey delar frikostigt med sig eller så går hon sin väg, vilket innebär att fatet är rensat och tomt när hon kommer tillbaka.
Men vi vet så därför håller vi koll. Jag brukar sätta mig ner och smeka honom över ryggen när han är klar. Pratar med S och låter honom gå när A tycker att hon är klar, då får han dammsuga fatet.
Så finns det gånger när vi bjuder på något som är extra gott, vid de tillfällena blir det svårare för S (att följa våra regler). Ljudlöst och obemärkt närmar han sig, håller lite distans och när vi släpper fokus så sträcker han långsamt ut sin tass. Allt går i slow motion och tassen blir lååång, plockar åt sig en matbit och drar den (lika obemärkt) tillbaka mot sin mun.
Den långa tassen, så snyggt gjort och skulle du inte veta så blir du grundlurad för Stanley håller distans, exakt det avstånd som tryggar dig och gör att du sänker garden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar