Emellanåt checkar den känslan in hos mig och då handlar det om min roll som yogalärare, att jag inte skulle vara good enough. Trots att jag vet att detta är ett hjärnspöke och att undertecknad har en trogen grupp yogisar som gärna praktiserar med och för mig så håller tanken ett krampaktigt tag om min självkänsla.
Anledningen till mitt tvivel är att det spirituella, det andliga och den filosofiska delen. Detta är inte riktigt min grej då jag känner mig vilse. Finns massor av lärare som är grymma på detta men inte jag.
För mig handlar yogan mer om andning, mindfullnes samt kroppens förmåga/oförmåga till rörelse. Att hitta balans i tillvaron, mota stress, utmana styrka och rörlighet samt strävan efter att få må så bra som möjligt (både i kropp och själ).
Den spirituella delen kan för mig (emellanåt) upplevas flummig men är inget som jag ser ner på. Många tilltalas och mår bra av det andliga, det är härligt men för mig känns den biten mer privat.
Naturen ger mig ro, i den vilar jag och det en form av meditation. En liknande känsla infinner sig när jag undervisar yinyoga och inte praktiserar själv samt alla gånger jag sluter mina ögon och utövar min fysiska praktik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar