Hej hopp för inventering! Den gick alldeles lysande. Nä, nu ljuger jag, den blev inte alls som vi tänkt oss. Allt började bra och vi var i fas fram till butiken öppnade, då var läget under kontroll och arbetet flöt framåt. Tack och lov så hade de kunder som dök upp full förståelse för vårt dubbeljobb.
Problemen hopade sig när siffrorna skulle knappas in i digitalt. Det fanns inget internet, det var "dött" och låg nere. Just exakt det scenario som ingen önskar sig i en liknande situation.
Chefen ringde därför HK för att verbalt förmedla våra siffror, vilket i längden visade sig vara både krångligt, bakvänt och långsamt (fattade vi så klart men nöden har ingen lag) Så vaknade internet om än opålitligt och lynnigt, det kom och gick som det passade och vi kunde inte påverka någonting. Det som skulle gått relativt snabbt att knappa in tog 3-4 gånger längre tid.
Jag kände hungern greppa tag i mig. Ingen rast eller andrum hade erbjudits och hela vårt fokus låg på att få avsluta inventeringen. Till slut sa min chef: "Ät" och jag värmde min lunch, en stund senare blev det hennes tur.
Timmarna avlöste varandra och när vår kollega dök upp så fick jag klartecken att promenera hemåt, då hade undertecknad arbetat betydligt fler timmar än planerat. Mina fötter var trötta, de längtade hem, efter att få vila i högläge och ta igen sig innan kvällens yogaklass. Förstår inte varför de reagerade så starkt? Jag hade använt löparskor. Kanske är det så att tröttheten måste få ta sig ut någonstans och just igår var det via fötterna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar