För lite mer än två år sedan adopterade vi två vilda katter från ett katthem i Vallentuna. Audrey och Stanley vistades och bodde just då på Kattcaféet, Surbrunnsgatan i Stockholm. Jag tog med en vän och hämtade de traumatiserade pälsklingarna.
Första veckan låg de (dagtid) och tryckte under skrivbord och byrå. Audrey visade sig vara livrädd för händer medan Stanley korta stunder tillät oss att mycket försiktigt klappa honom i 30 sekunder.
Idag får vi klappa Audrey men resan har varit lång.
Först ville hon inte, sen ville hon men klarade inte av det. Vi kunde se att hon kollade in när Stanley njöt av att bli berörd så vi beslöt att KBT-träna henne ... eller om jag ska vara helt ärlig så var det hon som valde att försöka.
I början ryckte det ofrivilligt i hennes kropp och hennes "fight our flight" läge var konstant aktiverat. Om Audrey låg nära Stanley så gick det bättre, där är hon som tryggast.
Efter en tid blev ryckningarna färre och nu är de mer eller mindre försvunna!
När jag klappar S så ligger vår lilla tjej och tittar avundsjukt på oss, jag är därför noga med att erbjuda henne lika mycket kel, ibland vill hon inte men ofta tar hon emot.
Stanley som mer och mer börjar kännas som en "vanlig" katt (trygg och utan traumatiska händelser i sin barndom) rullar gärna över på rygg och visar hela magen, sträcker ut sig i hela sin längd och njuter.
Vilken härlig resa de gjort!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar