Inte vet jag? I mitt liv är de så självklara att jag har svårt att föreställa mig hur det vore att leva utan dem. De finns alltid även om jag tyvärr måste lyfta telefonen och ringa och det är ingen av oss bra på ... det bara är så, något vi har ärvt av pappa. Han som avskydde när det ringde, sa att det i alla fall inte var till honom och att någon annan fick svara!
Här hade det varit bättre om mamma influerat oss mer, hon som gärna pratade i telefonen, ofta och med alla som en slags "sambacentral". Trots motstånd mot att ringa (vi pratar ju så länge och då behövs tid) hålls kontakten. Vi är tighta. Mina systrar är bäst i världen ... för mig!
De bor nära varandra och är det någonting i livet som jag kan vara avis på så är avståndet jag har brottas med. Det är svårt att enbart slinka förbi, träna ihop eller göra alla de där andra normala vardagssysslorna tillsammans. Syrrorna kan och jag är glad för deras skull. Själv försöker jag ta igen allt de gånger vi träffas. Tror det är receptet: att vi är närvarande i nuet, den tid vi får tillsammans.
I vått och torrt har vi kramats, bråkat, lekt, gråtit och skrattat. Vi har formats av, mot och med varandra. Vi har vandrat samma stigar, valt olika när vägen delat sig för att senare komma in på gemensamt spår igen.
Vi har barn som älskar varandra trots det fysiska avståndet (som alltid funnits) och som när de själva blivit äldre t o m valt att bo ihop.
Idag finns enbart kärlek och tacksamhet vilket är långt ifrån en självklarhet syskon emellan. Som föräldralösa måste vi axla mantlarna och klara oss själva nu när både mamma och pappa tittar ned på oss från himlen.
Tack och lov har vi den bäste storebrorsan! Men bloggen handlar om systerskap och jag tror inte han skulle uppskatta att vi sätter etiketten syster på honom.
Take care
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar