I lördags morse hände det där magiska, ett svagt kurrande från Stanley! Han låg utsträckt över en pläd och jag satte mig ner på huk för att stryka honom över ryggen. Denna morgon var han extra mottaglig för kel och minsta lilla muskel slappnade av. Jag såg hur han njöt. Tassarna trampade i luften och sen vändes hela magen mot mig, som en inbjudan att smeka även den. Total tillit.
Det var DÅ det hände och eftersom Stanley är en försiktig hankatt så var även kurrandet på låg volym men ändå det var ett spinnande kurrljud!!!
Om du aldrig haft eller tagit hand om en eller flera vilda katter så kan det vara svårt att förstå HUR stort detta är. Vi har tänkt att det kanske aldrig skulle inträffa eller att det skulle ta betydligt längre tid än ett halvår.
Jag smekte och längs ena kinden rann tårar. Kände mig så hedrad. Så utvald. Så priviligerad. En förtidig julklapp hade precis hamnat i mitt knä och det enda jag kunde göra var att ta emot.
Lycka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar