De sista nätterna har jag/vi haft sovrumsdörren stängd vilket inneburit att jag sluppit tvätta. Skönt.
Men ... det märks på katterna att de inte gillar de nya reglerna. Både Stanley och Audrey drar sig undan och tillåter inte samma närhet (läs Stanley). Vi upplever dem något otrygga och Audreys blick säger allt.
Det gör ont i hjärtat! Gör vi rätt eller fel?
Det här med kattpsykologi är SVÅRT! Jag är en enkel novis precis som mannen. Vi kör på magkänsla samt sunt bondförnuft. Hittills har katterna långsamt acklimatiserat sig men att stänga ute dem från att väcka mig på morgonen känns som att fälla krokben, låta dem falla pladask och glida flera steg bakåt.
Kanske dags att öppna dörren igen?
Helt ärligt så har ju de allra flesta nätter varit problemfria. Jag har inte behövt någon väckarklocka och katterna har skött sig bra. Det är de där gångerna (och förra veckan blev de för många) när Audrey av någon anledning valt att kissa på mitt täcke som skaver. Jag kan inte fråga, inte prata med henne, inte lyssna efter svar. Visst försöker vi men eftersom kommunikationen hackar något så blir det mycket gissningar.
Hon känns just nu som en liten, otrygg och bekräftelsesökande tonåring, en som söker sin plats och identitet, som inte riktigt vet vad som är rätt och fel. Som bara ÄR och eftersom hon är så bedårande charmig och inte blivit gränsad på rätt sätt så har vi hamnat där vi är idag.
Vi önskar trygga katter, det har hela tiden varit vårt mål, därför beslutar jag precis NU att glänta på dörren och se vad som händer. Kanske är det så att jag kommer att ha vår stads renaste sängkläder, kanske inte!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar