Tänk att det är så lätt att stoppa sig själv, att tänka "jag är för gammal" (OBS! Något jag typ aldrig tänker utom just när det gäller högintensiv träning), för otränad, för oerfaren. Anledningarna kan vara logiska eller ologiska när det inte finns några garantier för hur det ska gå.
Varför???
Oftast hamnar jag inte i dessa fällor men sen så kommer tvivlet på den egna förmågan. Så dumt! Tänker att det är bättre att ha nödutgångar (som mannen kallar det). Ifall målet inte är tillgängligt av någon anledning så kan jag avsluta där jag är och klappa mig på axeln för att jag försökt. Delmål är perfekta.
Att ha en plan och vara snäll mot sig själv. Hylla försöken i stället för att fastna i misslyckandet. Ett steg i taget. Missar jag avtagsvägen så kommer en ny. Börja om från början, göra om och kanske det blir rätt denna gång!?
För mig har det i höst (precis som det var i början av året) handlat om att jag tänkt att undertecknad inte är tillräckligt tränad för att gå på ett intensivare träningspass. Då ändrade jag mig när jag såg grannen gå ... denna gång handlade det om att bara komma iväg. Någonstans vet jag att problemet enbart finns i mitt huvud. Om jag hushåller med mina fysiska resurser och tränar smart så finns alla förutsättningar att lyckas. Dessutom går det alltid att kliva av och lämna rummet, inte kul men det är möjligt.
Så trots trötthet (Audrey väckte mig kl 05) skippade jag löpturen och tog mig istället till träningspasset. Energinivån var inte i topp men ökade stadigt i takt med all svett som rann. Varför hade jag sagt till mig själv att jag är för gammal för intensiv? Att jag är för otränad??? Så dumt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar