Första december och den för mig magiska månaden har startat. Även om vi inte har barn hemma så har både jag och mannen kalendrar. Efter många år med fixande åt våra söner, den ena mer kreativ än den andra så beslöt mannen att även jag skulle få en egen. Och efter det att kidsen flyttat ut så har han axlat sin mantel med bravur.
Ofta egendesignade (precis som mina) men i fjol slog han till med en te-kalender och i år en med espressokapslar. Att ge mig choklad varje dag har liksom aldrig varit min högsta önskan. Så succé´i fjol och stående ovationer i år.
Mannen har fått två (av mig) eller den är i två delar. Den första, i form av en julgran med små lådor har varit hans i 10-15 år och ofta fyllts med godis. I år finns den kvar. Tillägget är kidsens gamla broderade tomtekalender, den jag sydde när jag väntade Astronauten och som prytt vårt hem varje år sedan 1994.
I år hänger det 24 små pergamentrullar i rödvitt snöre. I varje står det något positivt om min älskling, något som jag beundrar hos honom och som gör mig glad.
Idag när han öppnar sin första rulle så är jag inte hemma, jag arbetar. Den tidiga morgonklassen gör att vi inte äter frukost ihop så undertecknad missar reaktionen ... om det nu inte är så att mannen väntar till vi ses? Det lär visa sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar