För någon morgon sedan när vi ätit frukost så gick jag som vanligt tillbaka in i sovrummet och la mig i sängen ( JA, jag gör det och det är det bästa som finns, att få softa en stund till innan dagen sätter igång på allvar). Det är inte så att jag somnar om snarare loggar och checkar in i mina olika sociala kanaler. Kollar Instagram, Facebook och min mejl.
Denna morgon fick jag oväntat sällskap ... av Stanley! Katten som ofta undrar om det är okey, som nästan ber om ursäkt för att han sitter på fönsterbrädan eller någon annanstans när vi kommer. Hankatten som är den snällaste vi mött men som på något vis verkar ha blivit ordentligt uppläxad innan han flyttade in hos oss. Stanley är försiktig och tar sällan för sig till skillnad från Audrey som nyfiket är överallt och INTE frågar om lov.
Stanley hoppade upp i sängen och la sig mellan mina ben, precis så som Audrey kan göra. Tror att S en gång tidigare, helt kort legat där men då när A redan varit på plats.
Så döm om min förvåning men samtidigt den oerhörda lycka som infann sig, att bli utvald och att faktiskt få klappa och kela med den katt som sökt upp mig. Det var knapps så att jag vågade röra mig. Timingen var dock mindre bra eftersom arbetsdagen knackade på dörren. Mannen hävdade att det var okey att strunta i allt annat och "bara vara", så jag gjorde som han sa ... en stund.
För dig som aldrig träffat på vilda katter som långsamt acklimatiserar sig till vår värld och våra regler så begär jag inte att du ska förstå hur stort det faktiskt var att S sökte upp mig. Att han valde att lägga sig mellan mina ben för att vila. En milstolpe!
Nu återstår att se om han vågar komma tillbaka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar