Men jag själv då?

Bryt ihop och kom igen - var inte så j-la duktig hela tiden! Orden är riktade till mig själv och inte till dig som läser detta.

Emellanåt kommer livet inklampande och ställer till oreda samt skapar kaos, det händer oss alla. För egen del axlar jag manteln där jag blir lugn, närvarande och handlingskraftig, bra egenskaper absolut men efteråt kan känslan av tomhet uppstå ... oavsett om situationen löst sig på bästa sätt och allt borde vara frid och fröjd.

Min problemlösar förmåga arbetar på högvarv, försöker se både helhet och detaljer med fokus riktat på att  alla inblandade mår så bra som möjligt samt att bekräfta dessa. Vara det där ljuset i mörkret (som en av mina tidigare lärare påstod att jag är).

Men jag själv då?

Mannen säger att det bästa jag kan göra (när allt lagt sig) är att tillåta mig att bryta ihop så att jag kan komma igen, ännu starkare. 

Så igår gjorde jag det, lät tårarna rinna i några minuter och kände befrielsen. Det är okey att inte alltid vara "stark", att få vara liten och ledsen. Få luta huvudet mot en varm och mjuk axel och släppa taget.

Det kan räcka med fem minuter eller kanske femton. Skölja bort. Rensa ut. Ladda om. Andas.