Nu börjar en del av de studenter som pluggar på campus att komma tillbaka (för omtentor). Härom dagen, precis när jag skulle åka iväg för att handla så upptäckte jag en tjej med packning. Två stora väskor med ytterligare väskor ovanpå samt en rejäl ryggsäck. Stegen var långsamma och flera gånger pausades det för att vila eller ändra ställning/grepp.
Jag ropade över allmänningen, ingen kontakt. Stegade iväg, korsade gräsmattan och ropade igen, ingen reaktion. Ett par meter ifrån tjejen kunde jag ställa frågan: behöver du hjälp?
Nej fick jag till svar, det gick bra.
"Men det ser jobbigt ut. Låt mig få dra en av dubbelväskorna", sa jag och sträckte mig efter den närmaste. "Den är tung, bara så du vet", svarade tjejen och jag kunde konstatera att hon hade helt rätt. Blytung ...
.JPG)
Vi småpratade och jag fick reda på att studenten kommit med nattåget och därefter buss. Kunde inte hålla tillbaka utan sa: "Hur fick du av alla dessa väskor från tåget?"
"Helt ärligt så minns jag inte", svarade tjejen.
När vi rullat packningen hela vägen till hennes dubblett så tackade hon, om och om igen. För mig räckte det att veta att hon kommit fram och slapp dra hela vikten själv, att den unga kvinnan dessutom var tacksam gjorde min dag. Det kostar ingenting att finnas där och stötta men det ger en skön och fin känsla i magen.
Vem vet, nästa gång är det kanske jag som behöver hjälp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar