Jag kan INTE allting men jag lära mig en hel del

Har du varit med om att vilja göra ditt bästa, visa hur förträffligt bra du är och sen konstaterat att du misslyckats med din plan? Jag har.

Här om dagen skulle jag visa framfötterna på ett av mina extraarbeten, starta upp dagen alldeles själv och rodda till tidig em. Jag hade ett telefonnummer att ringa men tänkte att det kommer jag INTE att använda. Jag kan själv! Den lediga kollegan ska få vila, behöver återhämtning.

Jo tjena ...

Jag hann innanför dörren (den lyckades jag öppna utan problem) och visste att lysknappen delvis var dold. Kompakt mörker, hittade inte väggkontakten men proppskåpet och huvudströmbrytaren. Oops, ännu mörkare men innan ljuset dog och kom igen så såg jag vad jag letade efter. Problemet nu var att larmet signalerade att kod behöves!

Jaha, bättre att ringa än att chansa på att det inte skulle tjuta om jag öppnade nästa dörr. Jag störde min kollega trots att jag inte ville och fick veta att läget var ok. Gjorde smidigt alla morgonsysslor smärtfritt men upptäckte sen ytterligare något som jag inte fått instruktioner om: den lilla bagatellen hur jag skulle montera ihop mjölkskummaren till kaffemaskinen, så jag ringde igen ... förlåt.

Därefter strulade ytterdörrar  (vägrade låta sig öppnas) men då hämtade jag annan kollega utifrån som trixade och trollade. Tack! Förmiddagen förflöt smärtfritt och det var först vid lunch som jag stötte på ny utmaning. Jag fick inte igång mikron i köket?

Nu är det så att jag brukar kunna klura ut gåtor och är bra på problemlösning men när timern på väggen och alla kontakter var ok så vägrade mikron fortfarande? Då tog jag min tallrik och gick över till grannen, där fick jag min mat värmd.

Sen lyckades jag göra helt fel trots att jag för tredje gången ringde och bad om hjälp. Halva svårigheten löstes via telefonen men sen vägrade datorn att samarbeta (för att jag antagligen tryckte på fel knappar) och i en sekunds stress hittade jag på en egen lösning ...

Oops, inte bra. En olustig känsla la sig i magen och jag visste att det var lika bra att skriva en lapp och sen förklara exakt vad jag gjort när "chefen" väl anlände.

Jag som ville glänsa, blev inte riktigt så, istället fick jag krypa till korset och erkänna mitt klavertramp. Tur för mig att "chefen" är så bra och att allt går att lösa. Känslan i magen försvann och jag kunde skratta åt historien efteråt.