Igår valde jag att promenera i skogen, inte på cykelvägar eller nere vid ån utan i skydd av träden. De som ger svalka heta sommardagar, fungerar som paraply vid regn och som bromsar stormiga vindbyar. Visste redan innan utgång att temperaturen skulle vara kylig och att risken för "dränkt katt look a like" var hög men fördelen med skogen var att den erbjöd åtminstone lite skydd.
En uppfriskande vandring där jag vid två tillfällen mötte samma råbock som lugnt stannade till för att studera mig men dock inte så länge att det fanns möjlighet att plocka fram telefonen och fota. Rådjuret fick mig att tänka på Audrey, liknande blick, skygg men samtidigt nyfiken.
På ena sidan av åsen blåste det storm och träden knakade, så där olycksbådande som om något helt plötsligt skulle knäckas och falla till marken. Kanske framför fötterna på mig eller ännu värre i huvudet?
Varje gång det blåst ordentligt så syns det efteråt, som om jättar spelat plockepinn och glömt att städa efter sig. Jag är inte rädd men ljudet av knakande träd gör mig medveten. och mer uppmärksam Ett träd kan falla, det händer titt som tätt och då är det bra att inte vara under!
Igår klarade jag mig ... förutom just från "dränkt katt look alike"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar