En av mina vänner sa vid ett tillfälle att jag drömmer mycket och det stämmer. Mina nattliga äventyr utspelas i färg och är intensiva. Kanske skulle de kunna klassas som mardrömmar samtidigt som jag inte vill påstå att de är det eftersom undertecknad varken vaknar sjöblöt av skräck eller med tårarna rinnande längs kinderna.
Mannen säger att det är en variant av stress och antagligen har han rätt. Jag vet att både pandemin (som aldrig verkar vilja släppa greppet) och min ekonomiska situation lurar bakom kulisserna, så anledningen till mina speedade drömmar är för mig glasklara.
Igår natt var jag superhjälte. Jag kunde flyga (emellanåt inte så snabbt som önskat) och mitt uppdrag var att inte enbart att rädda mig själv utan hela världen (i alla fall vår hemstad). Jakten var konstant och även om jag aldrig blev tillfångatagen eller dödad så flåsade "de onda" mig i nacken genom hela drömmen. Fanns inte en sekund då jag kunde slappna av.
Människorna eller om de var någon variant av mutanter alternativt robotar smittade (läs corona) genom droppspridning: nysningar, hosta och att andas ut framför ansiktet på någon med öppen mun. Tänk här dementorerna i Harry Potter när de suger livskraften ur sina offer.
Min önskan var att lura bort ondskan så att så många som möjligt klarade sig. I första hand var det inte min egen säkerhet allt handlade om utan alla andras men emellanåt när de onda visste att jag var "hotet" så riktades jakten helt och hållet mot mig och jag blev tvungan att använda de superkrafter som jag besatt: flyga samt korta ögonblick av osynlighet.
Jag räddade aldrig världen i min dröm men å andra sidan gick den heller inte under. Vaknade någonstans mitt i, typ där vi befinner oss idag. Kanske fortsätter min uppgift i natt, kanske inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar