Stanley mår fortfarande illa. Han äter, dricker och går på lådan men har inte samma energi, antagligen för att det pågår ett inbördeskrig i mage/tarmar. Gissar att det är avmaskningsdosen som skapar illamåendet samt gör att han fortfarande "dreglar" när han ligger och vilar.
Därför sympatiserar jag, skippar dock dreglandet men mår illa ...
Skämt åsido, jag har inte mask, är inte gravid utan har drabbats av magkatarr. Det suger ... Kroppen fungerar men illamåendet tyder på annat, den är känsligare för tomgång. Behöver stoppa i mig mellanmål, just det som undertecknad är sämre på. Nu tränar jag mig och det fungerar.
Tillbaka till Stanley. Det finns utrymme för extra närhet. Igår när jag satte mig hos honom så flyttade han sig närmare. Tryckte kroppen mot mig som om han behövde tanka energi. Kändes som han och jag smälte ihop och konturerna suddades ut. Så nära vill han inte alltid vara men just igår behövde Stanley närhet. Han vred upp magen för att bli klappad och nosen mot mitt ansikte. Kind mot kind. Nära. Fullkomlig tillit i stunden. Villkorslös kärlek.
Gissar att han är rädd och att han inte förstår vad som händer (i hans kropp). Hur skulle han kunna? Stanley är utelämnad åt oss och den hjälp vi kan ge. Så vi erbjuder vad som är möjligt: mat, vatten, leksaker, en mjuk filt att ligga på och fysisk kontakt i form av närhet.
Idag hoppas jag att vi båda slipper illamående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar