Det tog 1,5 år innan vi fick krama om varandra. Pandemin har hållit oss isär fysiskt, så lång tid att jag tänkt att "nu tror de att de inte betyder något för mig längre".
Igår hade mannen och jag besök av tidigare grannar, mina "extra föräldrar", de som på skoj adopterade mig när de fick veta att min pappa inte levde längre. De grannar som alltid fanns tillgängliga och som var livrädda för att jag skulle "glömma bort" dem när vi flyttade in till stan.
Jag glömde aldrig ...
Vår tuffaste tid kan bokstaveras pandemi, då vi alla satt oss i karantän och av den anledningen valt bort att träffas men igår ... äntligen!
Eftersom det var ordentligt varmt bar jag ut bord och stolar och dukade under våra äppelträd, ett smart drag. Vi kunde sitta i flera timmar och prata utan att behöva pusta av värmen. En skön fristad av lummig harmoni där det "värsta" som hände var att ett blad från något av äppelträden singlade ner i vaniljsåsen.
Äntligen kindpussar och kramar! (De är färdig vaccinerade och vi har fått vår första spruta) Nu kan vi fortsätta att träffas, känns väldigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar