Precis som en het försommardag med badmöjligheter och allmän lycka kan innefatta plötsliga åskmoln, en himlen som öppnar och regn vilket vräker ner ... så kan sorgen checka in helt utan föraning (mitt i lyckan).
Det kan räcka med vetskapen om att grannen du gillar fått cancer där utgången är högst osäker. Kanske är det till och med så att sjukdomsförloppet liknar någons annans, en person som stått dig nära, typ en förälder.
Sorgen som väller upp är din, bara din och behöver få ta plats. Bearbetas. Kanske i smyg, kanske öppet?
Det viktiga för mig är att beakta mina känslor och låta de vara precis vad de är: glädje, lycka, sorg eller kanske ilska. Passera genom kroppen, lämna ett tomrum och sen försvinna.
Vår granne har samma typ av cancer som min pappa dog av ... det känns. Den gamla sorgen och saknaden gör sig påmind och tårarna rinner. Han var alltför ung precis som vår granne.
Vi har erbjudit hjälp men en stolt kvinna reder sig själv. Jag vet att det ska mycket till innan hon ber oss om något, dels för att X vill klara av vardagen så länge som möjligt och dels för att X inte är van vid att få just hjälp. Hon är däremot tacksam och det räcker långt.
Så jag överlämnar en flaska hemmagjord rabarbersaft, för svalka och som en gest att vi finns och bryr oss. Finns inte mycket mer att göra än att finnas ...
Innanför våra väggar låter jag tårarna rinna, för att de behöver göra det och för att jag vet att det är den enda rätta vägen (för mig) att gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar