Pappas flicka

För snart sex år sedan kvaddade jag mitt högra lillfinger. Shit happens ...

Det var en dag i augusti och det var varmt, med badkläder och lunchmatsäck satte jag mig på cykeln för personer som jag laddar batteriet med solenergi.

Den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. I byggstöket längst färden så hade någon, just denna morgon valt att lägga om cykelvägen utan att skylta. Jag som visste att kurvan längre fram var snäv saktade in men det hjälpte inte för plötsligt var allt jag såg ett järnstaket högt som ett plank. Bromsarna skrek och jag svängde om styret i sista sekund. Det tog stopp. Lite nöjd konstaterade jag att allt gått bra och bände loss cykeln ur staketet. Då såg jag mitt högra lillfinger, det var vinklat från leden och pekade åt sidan, dessutom gjorde det ont. Utan att tänka drog jag fingret rakt. Klick. En hårsnodd fick duga att spjälka ihop ringfingret med det skadade. Så där ja, tänkte jag och skickade en kärleksfull tanke till pappa i himlen. Tack, en klok kvinna reder sig själv.

På andra sidan gatan närmade sig en man med två hundar och undrade förfärat hur jag mådde? 

"Okey" svarade jag och satte mig på cykeln igen.  "Du bör nog ha koll på ditt finger" sa mannen och nickade mot mig. Jag lovade, sa hej då och cyklade iväg mot stranden. Det pulserade i fingret och någonstans inne i huvudet började en väckarklocka att ringa. Var det verkligen en god idé med sol och bad nu? Kanske är det smart att berätta vad som hänt? Om jag hade tur så kanske brorsan arbetade hemifrån? Sagt och gjort jag ringde honom. "Drog du fingret rätt själv!?" sa han imponerat och jag kände hur jag växte några cm. "Men du borde nog låta någon titta på fingret, någon som kan. Var är du? Jag kommer."

Så världens schystaste brorsa körde både mig och cykeln till vårdcentral och senare ortoped röntgen. Inget brutet bara ett ligament av. Vila och tejpa fingret, läktid 2-3 veckor. En skadeanmälan till kommunen fylldes i (för hur de hanterat omläggningen av cykelvägen samma morgon) och jag fick högt betyg för mitt eget snabba agerande.

Jag tog bilen till badet, två timmar efter olyckan fullt medveten om att jag samma kväll skulle träffa en fotograf för att ta coola yogabilder i solnedgången...

För dig som undrar så kan jag berätta att mitt krokiga lillfinger idag är rakt och att det läkt. Själva helandet och återuppbyggnadsträningen tog längre tid än läkaren förutspådde. Yoga och envishet var vad som behövdes för att bli starkare än jag var innan min krasch. 

Med lite jävlar anamma kommer jag långt!