Att arbeta med olika sysslor är spännande. Igår var det dags för en ny minnesstund. Jag packade bilen, duken åkte in först! Att ha glömt den en gång räcker ...
Väl på plats så var samlingssalen fylld av fikasugna människor, vilka visade sig vara vaktmästaren, prästen och kistbärarna. Bar därför in allt från bilen och hoppades att gänget skulle vara klara när det var dags för mig att duka. Nej ...
Prästen och vaktmästaren försvann visserligen men kistbärarna hängde kvar och beslöt att de skulle duka!? De hade ju ändå inget att göra och de brukade ju få hjälpa till ...
Alltså? What??? Mina uppgifter. Gubbarna var så beslutsamma och gulliga att jag inte kunde säga nej, det var som om de vore barn, med andra ord lika bra att låta dem hållas.
Jag beslöt hur borden skulle stå och sen skars det duk, placerades servetter, bestick och kaffekoppar. Själv gick jag ut i köket och började med blommor och ljus. När männen var klara så bekräftade jag deras arbete och tackade. De försvann nöjda vidare och lät mig fortsätta. Helt ärligt fick jag rätta till och justera om en del (dukningen enligt regelbok) men vad gjorde det? Kistbärarnas välvilja spred positiv energi.
Hela tillställningen flöt, förutom att det var fler gäster i kyrkan än de som anmält sig till minnesstunden. Plötsligt hade jag ytterligare fyra gäster! Om det serverats smörgåstårta så hade detta inte spelat så stor roll men igår var det landgångar ...
Prästen och gästerna löste detta smidigt genom att några erbjöd sig att dela. Jag trollade fram extra tallrikar, glas, bestick och kaffekoppar under tiden som stolar hittades och alla satte sig till bords.
Sammanfattningsvis så mötte jag ett gäng väldigt trevliga gäster och alla sa sig vara nöjda när de flera timmar senare lämnade minnesstunden. Mitt starkaste minne kommer dock att vara kistbärarna som tyckte att de kunde göra mitt arbete eftersom de brukade få och ändå inte hade något att göra ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar