Det handlar om min semestervecka i sommar, min enda, den som jag vill tillbringa under solen och nära havet, mina rätta element.
Så här är det, min vän fick INTE ledigt trots att hon var lovad. Ibland skiter sig tillvaron och när jag väl fick veta så bet jag ihop och höll god min. Huvudet gick på högvarv, hur skulle jag göra nu? Åka själv? Höra av mig till de vänner jag har med egna ställen och kolla om de önskar besök?
Det räckte med att mannen tittade på mig och frågade hur det var när jag kom hem. Han tyckte att jag såg trött ut. Då brast det och tårarna kom.
Tur för mig att han finns, det lättar på trycket att slippa hålla huvudet högt och faktiskt tillåta sig själv att braka för fem minuter. Mannen kom med konkreta förslag och jag satte igång. Fick svar av en vän att de är på plats och av en annan att de tyvärr inte är det. Så nu har jag bokat hotell men inte flyg. Behöver ha lite is i magen och hoppas på ngt billigare biljetter ... Hoppas, hoppas!
Känns konstigt att resa själv, att i huvudet se mig alldeles ensam på hotellrummet och vid matbordet = ovant. För även om min vän och hennes familj bor i närheten så vet inte jag hur mycket vi kommer att hänga? Jag måste räkna med att stå helt på egna ben.
Om jag tänker att veckan kan användas för bokläsning, skrivande och yoga så kommer jag att få fullt upp. Men som sagt det känns fortfarande ovant och lite läskigt.
Normalt sett har jag inga problem att vara ensam, inte heller att skapa nya kontakter så innerst inne vet jag att problemet sitter i mitt huvud, måste vänja mig vid tanken.
Jag har i alla fall löst semesterplanen genom att komma halvvägs och boka hotell. Ska meddela min kära kompis idag.
Hej svejs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar