Andnöd i ett rum fyllt av syre

Min meditationskurs är inne på nionde veckan (av tolv), ja faktiskt bara ett par dagar kvar. De två sista veckorna har det gått bra och även om jag sitter längre och längre så får jag inte ont.

I morse när jag rullade ut mattan, hämtade den stora, platta kudden som jag placerade alldeles nära, så kände jag mig upprymd och förväntansfull. Gårdagens meditation var speciell. Jag släppte allt och såg först en liten ljus prick som kom och gick bakom mina stängda ögonlock. Efter ett tag blev ljusskenet större. Det förflyttade sig ungefär som ett norrsken men i gråskala.

Inte vet jag vad det var annat än att jag lyckades hålla fokus på andningen och slappna av. Jag räknade inte utandningen, vilken i ordningen jag befann mig på, vilket jag emellanåt gjort och jag lyckades släppa de tankar som fladdrade förbi.

Men ...

Tillbaka till denna morgon. Något var annorlunda? När jag skulle sätta mig på kudden var kroppen orolig. Jag hade huvtröja på vilket plötsligt fick mig att känna svettig överhettning, så kan det vara och jag ignorerade känslan. Meditationen ökar blodgenomströmningen och varmare kläder behövs inte längre. Sen var det sittställningen, jag fick för mig att fötterna skulle domna. 16 minuter är lång tid att sitta absolut stilla, så jag bytte ställning. Antagligen hade huvudet inte landat för plötsligt fick jag andnöd!

Jag sitter i ett rum och det finns hur mycket syre som helst och jag får svårt att andas! Panikvibbar ... Öppnade ögonen, pausade videon, drog av mig huvtröjan och sa till mig själv: "Jag fixar det här."

Ett par lugna andetag och så på med videon igen. Beslöt mig för att räkna varje utandning när själva meditationen väl började, för att ha kontroll över tiden. Paniken la sig och trots att jag kände att jag ville strunta i räkningen så beslöt jag att hålla kvar den genom 2/3 av sittningen. Lugnet infann sig och när jag sen släppte räkningen så skymtade den lilla retfulla ljuspunkten, liksom blinkade och försvann som om den lekte titt ut.

Så här efteråt kan jag konstatera att jag hade en av de tuffare passen idag, det sägs att de kommer och går. Andnöd har jag inte upplevt sedan början av kursen, idag var det dags igen. När jag pausade tänkte jag tanken att skippa resten av sittningen, att jag inte var redo men jag är glad att min fighting spirit tog över. Det är så lätt att ge upp och risken är att jag känner mig dålig efteråt. Istället fick jag jobba mer intensivt med rädslan som dök upp, intala mig själv att jag kan och sen gå ur paniken med stolthet.

Jag är faktiskt glad att det blev som det blev, motstånd hjälper mig framåt. Jag är också glad att jag tillät mig själv att pausa videon och ta några andetag innan jag fortsatte.

Namasté