Dilemma

Mitt i värsta högsommarvärmen hörde jag rösten tvärs över den allmänna och stora gräsmattan. En gäll "kvinno" eller var det ett barn ... en tonåring? Skriket var ilsket, gnälligt och lät halvt kränkt. I den tysta sommaridyllen stack den ut. Jag kunde inte se vem som var upprörd enbart höra. Orden suddades ut men känslan förmedlades tydligt.

Svadan lugnade sig inte utan avfyrades som från ett automatvapen under flera minuter. Så plötsligt hörde jag en mansröst som bröt igenom: "håll käften!"

Jag lyfte blicken och såg en kropp utan huvud dra igen altandörren mitt emot vårt hus. Hela min kropp stelnade till och magen knöt sig. Vad var det som hände? Egentligen ...

Min intuition är något jag litar på och just då skrek den åt mig att vara uppmärksam, att vara medmänniska och att registrera. Lämnade tomten och sökte upp mannen för att berätta, för att säga att jag tror att vi behöver vara uppmärksamma. Han hade också hört och reagerat på samma vis.

Kanske handlade det om ett bråk? Eller en destruktiv relation? Psykisk ohälsa? Missbruk? Misshandel? Eller något annat? Vi visste ingenting annat än att skriken kom från studentlägenheten på andra sidan allmänningen, så vi valde att notera.

Någon dag senare sökte mannen upp mig, den gälla kvinnorösten hade avfyrat skällsord och svordomar precis som tidigare men denna gång hade ingen man setts till, antagligen befann han sig inne i lägenheten.

Vad skulle vi göra? Jag gick en sväng, allt var lugnt och tyst. Registrerade husnummer och gick hem. Just nu finns ingen anledning att agera, inte på annat sätt än att vara uppmärksam. Vi vet inte ens hur paret ser ut och än mindre vilka de är eller vad de har med sig i sitt bagage. Om de behöver hjälp eller inte?

Vad vi kommer att göra är att vara fortsatt uppmärksamma så att vi kan agera om vi behöver utifrån ett medmänskligt perspektiv.