Igår när jag var ute på min morgonrunda så fanns inte den balans som jag strävar efter, istället låg sorgen tung i magen. Vetskapen att jag är det enda syskonet som inte kan åka till släktgården i Nordnorge fick ögonen att tåras och halsen att snörjas ihop.
Löpstegen längs ån i motvind var tyngre än normalt och jag beslöt att det var helt okey att få vara ledsen, att låta tårar rinna. Jag vill också ...
Men valet som gjordes i våras baserades på den pandemi som härjat och på den sega vaccinationstakt som rådde just då. När frågan ställdes om jag önskade vikariera i butiken så sa jag ja. Sen ändrades förutsättningarna, vaccinationerna tog fart och Norge valde att öppna upp för svenskar.
Men valet var gjort och innebar att jag snällt fick höra och se hur de andra planerade att träffas, att umgås och njuta av varandras sällskap. Nu är de tillsammans och jag är hemma ...
Kanske tror de att jag inte bryr mig så mycket? Sanningen är att jag bryr mig för mycket, att det gör ont både i hjärtat och i magen. Det är länge sedan jag kramade om mina systrar, har inte träffat dem på över 1,5 år och saknaden skaver även om jag till vardags trycker undan den.
Har både vetat och förstått att min känslomässiga reaktion skulle komma NU när de träffas, inte tidigare och inte senare. Så att halsen snörptes ihop och andnöden knackade på var egentligen inte förvånande. Obehagligt JA, då det aldrig hänt tidigare men förståligt.
Jag önskar alla mina syskon, respektive och deras barn de ljuvligaste av dagar, ärligt och av hela mitt hjärta! En osynlig del av mig finns där ... den synliga här hemma och nu när jag fått sätta ord på "sorgen" så känns allt lättare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar