Ska cirkeln slutas?

Vet att både mamma och pappa skulle vara stolta över mig, känslan var stark när jag promenerade hem ifrån ett möte i torsdags.

Innan semestern startade skickade jag in en intresseanmälan att arbeta extra som mentor på det campus som vi nästan bor på, SLU (Sveriges lantbruks universitet). Här finns en blandning av utbildningar, allt från landskapsarkitekter till veterinärer. Ekonomer, biologer, miljöinspektorer, agronomer ... listan kan göras lång. Som tentamensvärd möter vi studenterna och några av dem behöver extra stöd, med min bakgrund inom specialundervisningen och den personliga coachning av elever som jag hade förmånen att få erbjuda så känns steget inte så stort.

Visst det är tusen år sen undertecknad pluggade på lärarhögskolan ...

Jag har heller inte ämneskunskaper i de utbildningar som ges men som vuxen mentor till student finns det ändå mycket jag kan bidra med i form av förståelse samt förmåga att lyssna in, stötta och vägleda.

Intervjun jag kallades till gick bra och alla kort ligger på bordet. När student matchats med mig så kan vi träffas och påbörja arbetet. Ska bli jättespännande! 

Om allt fungerar så kan jag tänka mig att erbjuda mitt mentorskap till fler. Känns dock skönt att få vara ny på jobbet och starta i liten skala, dessutom kommer dessa timmar att gå att kombinera med mitt nuvarande värdarbete på SLU. Hurra!

Så kära mamma och pappa i himlen, jag är tillbaka i "skolan", visserligen studenter vilka är unga vuxna - inte låg-/mellanstadieelever men fokuset är detsamma, hjälpa personen att skaffa egna verktyg för sina studier, agera bollplank samt stöd - på det vis som studenten önskar.