Just nu är vi mitt uppe i den tid på året som jag tycker är vackrast, alla färger som sprakar och intensivt bjuder på sin magiska prakt. Både ögon och intuition viskar att hösten är intensivare i år, att färgerna är något mer tredimensionella.
Detta har hänt tidigare, tror att det var efter en mycket torr och varm sommar (kanske 2018). Fick veta av en forskare, en biolog att träden kapslat in sig (?) och bundit vatten för att överleva och att just detta innebar att färgerna upplevdes intensivare, ungefär som om naturen blev självlysande.
Vet inte om jag inbillar mig eller om magkänslan och ögonen har rätt?
Oavsett så njuter jag av alla träd som fortfarande står mer eller mindre påklädda, de har bytt om till festskrud men ännu inte tappat så många blad så att de ser frusna ut. På marken bildas ett täcke av de löv som singlat ner och på vissa ställen ligger drivor, som gjorda att hoppa i.
Tänker att det snart är dags att göra lövänglar, att lägga sig på rygg i allt det mjuka och röra armar och ben så att siluetten av en ängel uppstår.
Men på vår gröna gräsmatta ligger enbart äpplen ... måste vänta en vecka eller två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar