Sedan jag började arbeta på campus har jag mött åtskilliga studenter, glada, stressade, uppgivna, ledsna men aldrig arga (i alla fall inte gentemot mig). Igår efter avslutad tentamen sökte en student upp mig.
Personen mindes mig från en patologiomtenta i augusti och frågade om jag kom ihåg? Den dagen satt personen i fråga tiden ut och var totalt knäckt efteråt. Hen hade aldrig blivit kuggad men denna gång var det kört, en stopptenta där icke godkänd = tack och adjö.
Studenten som då tänkte att livet mer eller mindre var över, i alla fall drömmen att bli veterinär lämnade salen efter att vi pratat en stund.
Igår möttes vi på nytt, samma student ville tacka mig för att jag trott på hen då, för att jag peppat och stöttat när hen helt gett upp. Det visade sig också att drömmen fick fortsätta att leva då resultatet blev godkänt med stor marginal.
Vad fint av studenten att leta upp mig, att berätta att vårt samtal verkligen gjorde skillnad och att vederbörande ville att jag skulle få veta detta. En helt vanlig torsdag fick guldkant, tack för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar