Och plötsligt händer det

Det har skett små förändringar igen!

De där små, små guldkornen som betyder så mycket har visat sig. Allt handlar just nu, i denna blogg om våra katter, de skygga och födda i det vilda, de som behöver så mycket mer hjälp med att bygga tillit till oss människor.

För ett par veckor sedan märkte jag att Audrey la sig mellan mina ben på morgonsidan, då när väckningspatrullen checkade in och de hoppades på att få upp mig. När jag klappat lite, tittat på klockan och sagt "inte än", DÅ la lilla fröken sig tillrätta ett par minuter. I dessa stunder vågade jag inte klappa utan låtsades som om det regnade så att hon tryggt ska kunna återkomma, vilket hon gjort!

Varje morgon väckningspatrullen tjänstgör så buffar Stanley kärvänligt på mig, stryker nosen mot mitt ansikte och låter min hand smeka honom. Audrey står precis bakom och observerar, på precis lagom avstånd för beröring. Så lägger hon sig tillrätta men om hungern är stor och matten låtsas sova kan en liten klo glida in under täcket som markering.

Igår hände något annat, denna gång gällde det Stanley. Han låg skönt och sov på Lejonkungens säng och undertecknad kunde inte låta bli att smyga fram för att kela lite. Stanley tog emot och jag la mig försiktigt på sidan av honom med lite marginal så att han inte skulle känna sig instängd. Då vänder han på sig och masar sig närmare, lägger sig kropp mot kropp och jag ropade tyst till mannen:

"Fota!"

De där små nyanserna av tillgivenhet och tillit, att vi får smeka Audrey på ett helt annat sätt än tidigare, att hon hoppar upp i sängen och lägger sig mellan mina ben, att Stanley både kurrar och kryper närmare ... fattar du hur stort detta är???

Antagligen inte, för hur skulle du kunna? Våra katter är inte som någon av de andra katterna som tidigare tillhört vår familj, de är traumatiserade och behöver mer tid. Vi arbetar dagligen för ökad ömsesidig respekt, tålamod och en tillåtande inställning och faktiskt så verkar vi bli belönade (igen).