Skolös i över en vecka

 

                                      

För sju år sedan, då det fortfarande gick bra att resa så åkte jag och mannen till Maldiverna ... bara vi två. Hade ljuvliga dagar där men en fruktansvärt hemsk hemresa (den kanske publiceras om någon annan dag?)

Minnen att njuta av

Idag bjuder jag på lite dagboksanteckningar från vår inledning av semestern

Flygetapp tre

Vi var cirka tio personer som klev ombord på propellerplanet. Väskor och handbagage längst bak och resenärer längre fram. Vi satte oss på rad två. Cockpiten hade ingen dörr så allt piloterna gjorde kunde följas av passagerarna. Vår kapten var luden över både armar och ben, riktigt hårig! Önskade ett tag att jag liknat honom för när vi lyfte och fläkten blåste kall luft så blev det kyligt.

Skulle haft öronproppar ... motorljudet dånade. Stoppade fingrarna i öronen och lyckads njuta av den magiska utsikten. 

45 minuter i luften och sen äntligen framme! Planet landade i vattnet och la till vid bryggan / piren. Kuredu, vår ö är förhållandevis stor. Här går vi barfota. I love it!!! Vi bor i en strandbungalow och på trappen står en lerkruka med vatten plus tillhörande skopa att skölja av fötterna innan vi går in. Det pittoreska rummet är högt i tak och byggt som en hydda. En säng med moskitonät är centralt placerad. Badrummet är ute men ändå inbyggt. Häftigt. Här ska jag yoga!

Dusch och sen middag. Så gott!!! En stor buffé med tema Sri Lanka, välbehövligt och njutbart! Skulle kunna leva på vegetariskt när det som här är så vällagat.

Bäst hittills är att få gå barfota som det barfotabarn jag är!!! 

Hade ställt klockan på sju för att springa, upp och ut. Mannen sov vidare. Varje gång jag smyger iväg så är kroppen vaken men inte ögonen, det är som att löpa i blindo de första minuterna. Jag behöver vänja mig vid gryningsljuset innan hela jag är närvarande. Det går kanske inte snabbt men denna morgonrutin är ljuvlig. Trots att det är söndag så såg jag fler ögäster än sist, några satt på sina altaner och andra rörde sig på stranden. Själv sprang jag barfota på korallsanden, hoppar emellanåt till när foten rullar över en vass korallbit eller snäcka. Hejade på de som räfsade bort sjögräs och städade. 

Vi promenerade ut på landtungan. Såg en rocka tio meter ut, en ganska stor. Väl tillbaka så placerade mig mig i solstolen. Solade och badade. Upptäckte att det var fler fiskar i vattnet nedanför oss. Jag satt på huk och de simmade runt mig. Det klara vattnet gjorde det enkelt att följa fiskarna ovanför vattenytan. Stora vita fiskar med gula eller blå ryggfenor. Fick sen för mig att hämta snorkel och cyklop för att studera fiskarna under ytan. Hann knappt ned innan det sved till mellan skinkorna, liksom brände runt analöppningen som om jag bränt mig på nässlor??? Vad var det som hänt? Upp ur vattnet och in i duschen. Av med bikinitrosan och upp med rumpan så vattnet kunde skölja igenom området. Mannen fick undersöka men hittade ingenting. Myrbett? Sandloppor? Oavsett vad så var det obehagligt. Bytte bikini och återvände till solen. Läste lite. Så kom en riktig störtskur Jag hann upp till mannen på altanen och kunde sitta där och njuta av vattnet som plaskade och stänkte. Regnade intensivt i kanske en halvtimme. 

Tog en promenad till landtungan igen för att se högvattnet. Hur havet möter sig självt ovan sanddynerna . Ingen kamera, ingenting med alls. Satte mig ned i vattnet och lät det skölja över mig. Denna plats kommer att få bo i mitt hjärta, jag är förälskad i den. Havet, solen, vinden. Hit vill jag återvända. En korallbit landade hos mig och jag lånar den resten av vår tid här. En plats att meditera med öppna ögon. Jag blir ett med naturen. En stor krabba går förbi, människor passerar och vågorna omfamnar varandra när de möts framför mina ögon. Vitt skum. En rocka. Magiskt. Helande. Wow!!! Vill stanna kvar, hur länge som helst men tvingar mig själv att vandra tillbaka. 

Promenerad runt ön. En helt annan upplevelse under högvatten. Vi såg tre stingrockor helt nära  stranden! Det var som att vara på upptäcksfärd. Vissa partier som legat på land under löpningen gick inte att gå på, fick därför hitta nya passager. Djungelkänsla. De vita vackra tranliknande fåglarna verkar ha sina nästen i buskage under palmer. Undrar vad de heter?

En liten revhaj som simmade helt nära i vattenbrynet, som om den gjorde oss sällskap. Alla dessa stunder när djur och natur går hand i hand med oss är magiska. Mötte ett brittiskt par och pekade på hajen. Mannen berättade att sandpumpen som är placerad här lockar till sig revhaj, kanske hittar de föda lättare eller bara blir nyfikna?