Vår närmaste granne ligger för döden. Hon har cancer och de senaste veckorna har allt gått oerhört fort, från att ha varit "sjuk" men ändå klarat allt själv till att inte orka någonting. Den där hospice platsen som kändes välkomnade för några dagar sedan är inte längre ett alternativ.
Jag blir alldeles varm i hjärtat av att se hur hennes vuxna söner åker från andra städer för att backa upp. Hur de pausar arbete och egna familjer för att finnas för "mamma". De vet vad som är viktigast för dem just nu: att förbereda ett bra avslut.
.JPG)
Så går jag på möte, ett trevligt sådant med förtroliga samtal före och efter med "kollegor" och konstaterar hur olika livet kan vara. I efterdyningarna av otydlig kommunikation, kuppartat agerande och all förvirring om vad som egentligen är rätt respektive fel, blandat med ovissheten om vad som kommer att hända framöver. Några få har "tillåtits" köra över majoriteten för att nå sina mål och kaos har uppstått. Här handlar allt om att städa upp, om att skapa lugn och ro. Frågan som ställs är hur kunde det bli så?
För mig är det människan, den lilla samt gruppen. Hur vi väljer att kommunicera. Om viljan finns att lyssna åt flera håll och att kompromissa, hitta lösningar så att var och en känner att de är viktiga och blir sedda. Inte alltid lätt men något att sträva efter.
För grannens söner kommer detta naturligt (betyder ändå inte att det är självklart) och jag beundrar dem för detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar