Vem blir lycklig av falsettskrik?

Några reflektioner från konserten jag var på:

• Trevlig stämning och en blandad publik, allt från medelålders till tonårsbarn med föräldrar samt unga par i våra söners ålder.
• Kände mig fullkomligt trygg i folkmassan som stod tätt, tätt.
• Har svårt för gälla kvinnoröster, speciellt de som i falsett utför glädjetjut. Rösten skär som en vass kniv och min trumhinnan signalerar att den riskerar att spräckas. Hade en kvinna precis bredvid mig som emellanåt gav ifrån sig illtjut, löste problemet med att hålla för örat. Min fråga är: varför skrika på det sättet??? (Servera mig hellre en eller ett par brölande mansröster)
• Alla tog hänsyn till varandra, vilket innebar inget tryckande bakifrån, inga vassa armbågar eller fötter som trampade fel. Vid två tillfällen försökte några tränga sig längre fram, de liksom gled emellan och trodde att de skulle lyckas MEN det som hände var att människorna som stod runt mig tydligt visade med sina kroppar samt med lugna röster att det inte var okey. Paren som försökte tränga sig framåt fick därför acceptera att stå kvar där de stått från början. Schyssta markeringar gav noll konflikter.
• Att stå på samma fläck (30 x 30 cm) i 3,5 timmar ger ömma fötter. Visst, det fanns utrymme att gunga, hoppa uppochner samt att dansa (typ stillastående) men även om du som jag bar träningsskor med bra dämpning så längtade fötterna efter vila.
• Trots öltält så såg jag ingen fylla, några var överförfriskade, andra påverkade men alla var glada. Kanske berodde detta på den varma sommarkvällen? Kanske på bandet på scenen? Kanske på vilka som hittat till Botaniska trädgården?

 

Kände mig glad när jag cyklade hem i den mörka natten. Konserten hade blivit precis så bra som undertecknad hoppats. Ljusteknikerna levererade! Bildspelen, ljussättningen och grafiken var grymt coola, musikerna proffsiga och låtvalen rätta.

Vad jag däremot hade kunnat skippa var den filt samt fodrade hoodie som låg i ryggsäcken, den varma augustikvällen tillät både shorts och linne.