Kan emellanåt vara bra att bli påmind om hur det var ...

                                         

Minns en yogaklass i en studio då jag imponerades av "grannen" till höger (om min matta), en man, som vann all min respekt.

När jag går på (annan lärares) klass och yogar så sluter jag ofta ögonen, hamnar i en bubbla och tittar inte på någon annan än möjligtvis läraren som leder. Vid detta tillfälle var det först i senare delen av klassen när vi vred oss åt höger som jag uppmärksammade honom ... mannen.

En nybörjare. Många av de asana vi utförde var tuffa för honom och det var lätt att se att han inte praktiserat så länge. (Mindes samtidigt hur det varit och är för mig när min kropp inte riktigt är redo och fylldes av ömsint respekt.) Den yngre mannen följde flödet och andades sig igenom positionerna, bara att stå stilla i hunden var synbart tufft. Inte ens när vi fick välja på att vila i barnet eller landa i hunden så valde han det "lätta". Mitt hjärta kunde inte låta bli att beundra honom. Vilken kämpe. Wow!

Som vanligt avslutades klassen med shavasana. Hörde tydligt de  tunga andetagen bredvid mig som snart övergick till snarkningar och jag kunde inte låta bli att le. Han hade verkligen gjort sig förtjänt av total avslappning och jag lovade mig själv (där och då) att tillägna denna blogg åt honom.

Ge aldrig upp! Alla är vi nybörjare någon gång. Träning ger färdighet och för oss som hunnit längre så kan det vara bra att bli påmind om hur det var ... i början, då mycket kändes svårt.

Önskar dig en skön onsdag!