Bäst att låta allt vara precis som det ÄR och ta det därifrån

Idag ska jag ägna ett par timmar åt aerialträning tillsammans med två kollegor. Det ska bli oerhört roligt samtidigt som jag känner mig väldigt ringrostig och faktiskt lite osäker på min förmåga att prestera? För trots allt så ligger det i varukorgen, att leverera ...

Jag har tidigt i sommar lovat att signa upp och undervisa aerial,  variant av flygande yoga. Har en utbildning i bakfickan men använder själv en annan mindre yogagunga. Lika men ändå olika, tror att det är här skon klämmer? Samt att jag funderat på ifall undertecknad borde backa ur?

Försöker viska till mig själv:

Men är inte lika självklar i min självkänsla som Lotta på Bråkmakargatan, snarare brottas jag med frågorna: Kommer jag att kunna leverera? Minns jag skillnaden i teknik med den dubbelt så stora gungan? 

Har beslutat mig för att låta allt vara precis som det ÄR och ta det därifrån. Muskelminnet finns och kroppen kommer att svara, vad den behöver är flygtid. 

Har varit öppen med att det är länge sedan jag praktiserade och att det lurar "en del" osäkerhet i mitt huvud. Men som sagt, jag väljer att snegla på Pippi och tänka: det har jag aldrig provat förut (fast det har jag) - så det klarar jag säkert!

Wish me luck!