Att få arbeta med händer och kropp i höstsol tillsammans med mannen är riktigt njutningsfyllt. Klippa, beskära, gräva och skörda i vår alldeles egna trädgård. Livskvalitet på riktigt.
Plommonträdet vi klippte fram ur nyponrosen ifjol tog chansen till omstart, fick ny växtkraft och brer ut sig, som belöning och tack har det bjudit på ett tiotal frukter.
För att plommonträdet ska fortsätta att frodas har jag klippt överhäng på de nyponrosor som vägrar ge upp. De snirklar sig runt grannens päronträd och böjer sig lömskt åt alla håll de kan, som om de tänker: "never give up!" Det var ett år sedan sist och jag slås över hur fort de taggiga grenarna attackerar, det är nyponbusken mot mig. Ju mer jag klipper bort desto roligare är det att arbeta. Det är som att släppa in ljuset i tunneln eller om du vill tända lampan. Resultatet ger energi.
Om jag fick bestämma så skulle jag kapa rosen vid marken. Tukta den hårt! Visa att det är jag som bestämmer.
Då tittar mannen på mig och ber undertecknad att lugna sig lite. Kanske klippa ner högarna i våra cylinderformade transport-och förvaringsbehållare. Liksom städa och göra klart ... inte enbart röja.
Grejen är att mannen inte gillar när jag kommer igång på riktigt, han är rädd att ALLT ska försvinna. Försöker lugna honom med att rosen knappast dör, nästa år kommer den tillbaka och blir grön igen men han vill inte. Den gröna väggen bör få leva säger han och menar att insynen växer om jag får fria händer.
Vi tycker helt enkelt olika och även om jag vet att naturen återskapar så finns ingen anledning till tvist, så det blir en kompromiss, dessutom gillar jag att ha det snyggt och rent runt ikring oss så undertecknad byter till mindre sekatör och städar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar