Dag 1

Det här med att adoptera skygga katter är speciellt, vilket vi visste när vi tog på oss uppgiften. Allt måste få ta den tid det behöver ta och vår uppgift är att trygga, utfordra samt se till att de nyinflyttade har vad de behöver. Att vi inte skulle se röken av dem under den första tiden skulle vara helt okey.

Fast vi visste, så smyger sig känslan på mig att de just nu är rätt  "tråkiga".

Så får jag väl inte tänka! Eller får jag det? Klart jag får, för även om jag förstår psykologin bakom den plan vi gjort upp så finns ändå en mänsklig önskan att de åtminstone borde vara lite nyfikna på oss.

Katterna, vilka ännu inte fått sina nya namn, har sedan de flyttade in knappt rört sig när vi varit i närheten. Under natten observerade mannen och Lejonkungen honan både på övervåningen och liggandes i vår vita soffa i källaren. De har ätit och använt sin låda, så egentligen anpassar de sig över förväntan.

Hanen har boat in sig i den koja jag designade, vilket är ett gott betyg och honom får vi faktiskt klappa om vi är försiktiga. Den lilla donnan däremot backar om vi försöker smeka henne. Hon kan nosa på ett finger sen räcker det.

Allt är väl precis som det ska vara ... bara känns lite tråkigt. Vi som är så bra, så djurvänliga och inkännande, borde inte katterna känna det in i minsta cell?!