En gång är ingen gång ...

Fick ett mejl under gårdagen, ett jag länge väntat på ifrån en kär äldre vän. Publicerar ett par av hennes vänliga, kärleksfulla och snälla rader till mig

Jag tror att det finns en massa katter, 

som skulle kunna vara mycket avundsjuka på Era två katter. 

Dom har dragit en riktig vinstlott! 

Jag skulle vara avundsjuk själv om jag var katt. 

Jag tar för givet att Du redan har fått deras fulla tillit.

Sanningen är att vi inte alls har deras fulla tillit, långt ifrån. Hur mycket vi än önskar att det vore så så vet vi att "ett steg i taget" är den enda vägen framåt. Tålamod, respekt och tillit.

Jag skrev tidigare i veckan om känslan att åter vara småbarnsförälder. Kan berätta att den inföll sig än en gång tidigt på söndags morgonen.

Som vanligt anlände väckningspatrullen i form av Audrey. Hon nosade och lekte på samt bredvid mig. När jag vaknat så pass mycket att jag orkade så hängde jag på hennes lek. Rörde fötterna under täcket och fick henne att attackera dem.

Plötsligt stannade hon upp och jag funderade inte så mycket på det förutom att undertecknad tyckte att det var underligt att hon missade en attack? Så började hon krafsa??? Om och om igen på olika ställen mellan mina ben??? Det var inte förrän Stanley hoppade upp i sängen och började nosa som enkronan trillade ner.

Mycket riktigt den unga damen hade kissat mitt i leken ... på mitt täcke, vårt underlakan och ned i bäddmadrassen ... Stön! 

Om det var en olyckshändelse eller inte är svårt att säga men eftersom Audrey fortfarande beter sig som en kattunge så hoppas och tror jag att hon blev så till sig att hon missade sina egna signaler.

Nu är alla sängkläder nytvättade och jag hoppas att detta var en engångsföreteelse.