Överlag anser jag mig vara en djurvän men det finns vissa som jag helst vill slippa, myggor hör till den gruppen liksom fästingar och bromsar. Eller vi kan säga så här så länge de inte stör mig så får de vara.
Igår hade jag några sköna timmar vid vår pool tillsammans med en vän. Vi pratade och badade, Så plötsligt kände jag hur något bet mig. Jag slog till med handflatan mot utsidan av mitt lår och konstaterade att det var en broms.
"Där fick du!", tänkte jag och trodde att den var död. Nix. Den kravlade sig upp på sina små fötter, tydligt groggy. Jag som var lite sur efter bettet hade ingen lust att se den lille rackaren överleva för att ta upp jakten och angripa mig på nytt. Tog därför mitt vattenglas och hällde vatten på bromsen så den gled ned i springan mellan två plankor.
"Drunkna!", tänkte jag denna gång. Det ville inte bromsen, den spelade död någon minut och sen började den kravla sig uppåt.
Men hallå! Kan du ge dig!?
Jag tog min sandal och måttade slag, när den tittade upp drämde jag till. Benen ryckte lite. Nu borde den väl vara död? Kunde inte slappna av, litade inte på bromsen vilken mest betedde sig som monstret i en dålig skräckfilm, det som inte går att döda.
Mycket riktigt, den spelade död (ännu en gång) och efter en stund tog den mod till sig att försöka krypa fram igen. Det skulle den inte gjort för sandalen var höjd och jag slog till. "Äter du på mig så får du skylla dig själv!", sa jag till den nu döda bromsen och kastade in den i buskarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar