Efter att ha svängt av enligt instruktion konstaterade jag att den här svängen ska jag springa nästa gång undertecknad knyter på sig löparskorna. Om du som jag gillar stillhet och att känna dig ensam/själv i naturen så passar denna runda. Smalare stigar, färre människor som rör sig, fågelkvitter och sus från trädtopparna. Doften av hallon och ja ... du förstår säkert.
Beslöt att koppla ihop min favorit, den backiga över både stenar och rötter och sen springa sonens avslutande vända. Astronauten sa något om att hålla höger hela vägen men senare springa vänster uppför en lång backe. Jag såg backen och skakade på huvudet. Valde att fortsätta hålla höger.
Hmn ... Smart? Nej inte i efterhand. Visste exakt var jag befann mig geografiskt för här hade jag gått tidigare någon gång i vintras. Stigen smalnade av mer och mer. Marken blev fuktigare och gräset högre som om jag sprang i kanten av en äng. Kort passage, tänkte jag och fortsatte.
Rakt in och igenom en massa brännässlor! Bara att fortsätta i mina korta snickarshorts. Parerade försiktigt så att jag skulle klara mig så lindrigt som möjligt. Yes, kom igenom bara för att upptäcka att det syntes fler längre fram. Att vända innebar att springa igenom de jag passerat så jag valde att försiktigt ta mig igenom nästa sträcka med meterhöga nässlor. Puh!
Höjde blicken från den smala stigen och insåg att det inte fanns några förgreningar inom synhåll, alltså bara att fortsätta ... till nästa hav av brännässlor. Stön! Tog mig igenom även detta och kunde äntligen svänga tillbaka mot skogskanten. Nästa gång tar jag uppförsbacken som Astronauten föreslog.
PS. För dig som undrar så klarade jag mig förvånansvärt bra. Visst blev jag lite bränd men det ingår i livets skola. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar